Bildningstraditionen starkare än traditionella sociala strukturer?

I dagens Sydsvenska dagbladen kan rubriken “Yrkesprogrammen rasar i popularitet” läsas. Kortfattat behandlar den hur yrkesinriktade gymnasieprogram förlorar i popularitet (i Malmö från 47% till 34%) och den bakomliggande faktorn tros vara att yrkesprogrammen inte längre “automatiskt” leder till högskolebehörighet.

Det som syns här är ett resultat av mångårig socialdemokratisk politik  – att försöka skapa social rättvisa. Jag vill inte på något sätt hävda att den politik som förts inte förtjänar sin kritik – inte minst kan fördelningen av studieplatser mellan olika utbildningar kritiseras. Med det tyder på något – en förändring i klassmönster.

Den teori som verkat rådande bland många olika politiker på både höger och vänsterflanken har varit att de som läser yrkesinriktade gymnasieprogram framför allt är intresserade av att gå direkt ut i arbetslivet och inte att gå vidare till högre utbildningsformer. Från högern har ofta ett klass- och etnicitetsförakt, illa dolt som någon sorts curlingföräldersk ambition, tagit form i en analys som förstår yrkeseleverna som “ointresserade” eller “innehavare av andra kompetenser” vilket gör teoretiska kurser som historia eller matematik “opassande” för dem. Från vänstern har just ambitionen att få yrkeseleverna intresserade av teoretiska ämnen och ett fokus på att bildning är centralt för en välfungerande demokrati varit centralt, och att med Björklunds reform så skulle en större spricka mellan teoretisk- och yrkesutbildning få en konsekvens att yrkesutbildade skulle bli sämre på att ta till vara på sina demokratiska rättigheter (vilket iof. är en helt riktig analys i sig – den saknade dock viss information).

Den vision som förekommer i vänsterns analys är iof. framtiden med den rådande politiken – men det antagande som båda sidor argumenterade utifrån var att gruppen teoretiker och “praktiker” skulle vara statiska. 10% av förstaårsgymnasieeleverna har i Malmö valt att bryta med det. Det visar på att det bildningsideal som årtionden av socialdemokratisk politik har inneburit har satt ett spår – att när man väl måste välja, så är möjligheten till en högre utbildning viktigare än att gå direkt ut i arbetslivet för c:a 25% av de grupper som tidigare valde yrkesutbildningar.

Det visar att människor kan förändras, givet rätt förutsättningar. Och den reform som det här grundar sig i är inte grunden för sådana förutsättningar. Att bryta gränsen mellan arbetare och akademiker har gett frukt – i en tid där unga människor tvingats till val mellan dessa grupper. Det finns mycket kvar att utforska i den här frågan, men den socialdemokratiska bildningstraditionen har lyckats få en inverkan på månghundraåriga klass-strukturer. Om det påvisar en sak så är det att en annan värld är möjlig. Alliansens politik är dock inte en väg dit.

Prostitution: Varans budskap

Nu, drygt 10 år efter att sexköpslagen trädde i kraft  – vilken illegaliserade köp, men inte försäljning, av sexuella tjänster – blossar med jämna mellanrum debatten om prostitutionens legalisering upp.

Förespråkarna brukar förfäkta ‘människans rätt att bestämma över sin egen kropp’ medan motståndarna pekar dels på det historiska faktumet att prostitution  huvudsakligen utförts av kvinnor från en  problemfylld bakgrund och ‘myten om den lyckliga horan’.

Ingen av dessa utgångspunkter berör dock den grundläggande frågan: vad innebär det att reducera sex till en vara? (vilket köpta tjänster kan betraktas som), och följdfrågan: är det ett budskap som går i linje med ett rättvist och demokratiskt samhälle som värnar om alla människors lika värde?

En vara, vilken som helst, är en enhet som kan tillskrivas ett värde. Utifrån detta antagande kan varan köpas och säljas på en marknad till högstbjudande köpare, alternativt från lägstbjudande säljare. Detta gäller allt från stolar till arbete.

När sex reduceras till en vara, blir dess mest relevanta karaktär dess bytesvärde. Detta består dels av bruksvärde, dvs. nyttan som varan fyller för köparen, och varuestetik, det värde som varan ‘verkar ha’ innan den konsumeras. Ett ting som inte är en vara kan fortfarande ha ett bruksväde utan att ha en varuestetik (alt. estetiken av värdelös). Att betrakta sex som en vara gör alltså att den reduceras till ett bruksväde – kundens sexuella tillfredsställelse – och en varuestetik – den tillfredsställelse som kunden ‘ska förvänta sig’.

Det budskap som då förmedlas till omvärlden är att sex först och främst är en vara. Detta kan jämföras med t.ex. bröd. Om ett bröd köpes i butiken för 20:- eller bakas hemma av produkter som personen själv odlat så kommer det ha (idealt sett) samma bruksvärde. Bytesvädet hos det köpa brödet baserar sig på att bruksvärdet är det samma som hos det hembakade och att det sparar tid och ansträngning för köparen. För den som äter brödet (och blir mätt) blir alltså det samma om brödet är hembakat eller köpt i butik – jag vill dra detta så långt som att konsumenten förstår bröden som två varianter av samma vara, som kan utbytas mot varandra utan radikal förändring i den tilltänkta funktionen.

Översatt till sex, så blir det inte så att sex med en eller flera prostituerade förstås som något radikalt annorlunda än sex med en eller flera kärlekspartners. Legalisering av prostitution banar därför vägen för att lika lätt säga “jag går ut och köper ett bröd för det är lättare/godare/enklare/etc. än att äta det du bakar” som att säga “jag går ut och köper ett samlag för det är lättare/bättre/enklare/etc. än att ätt ha sex med dig”. Det budskap som då förmedlas till samhället är att sex handlar om individens tillfredsställelse inte om en kollektiv handling där flera individer njuter i samklang. Även om den prostituerade kanske njuter (kanske inte) så spelar det i grunden ingen roll för den generella sexköparen.

För mig är det inte en del av ett civiliserat eller rättvist samhälle, i ett sådant kan människor och deras behov och önskningar värderas högre än de pengar som de kan omsättas i. Sex handlar inte bara om att själv bli tillfredsställd, utan det handlar om omtanke och intim solidaritet. Prostitution ger bilden av att sex bygger på att vissa människors sexuella behov är mer värdefulla än andras, baserat på deras ekonomiska status. För mig rimmar det illa med alla människors lika värde.

Detta förtar inte heller de andra relevanta argument mot prostitution som finns, t.ex. att det framför allt slår mot utsatta kvinnor, att det (legalt eller illegalt) ofta får inblandning av (andra) kriminella element, eller att försök till att städa prostitutionen och säkra miljöerna i Danmark endast lett till att sexköparna slutat gå till bordellerna och vänt sig till gatuprostituerade istället (eftersom en säker miljö inte kan vara tillräckligt anonym).

Värdera er omgivning högt! Låt människors handlingar och resultaten av dem vara mer än varor. För det är de (förhoppningsvis) värda.

Reklam & Propaganda: politiska varor och politiken som vara

De två nedanstående citaten kommer från wikipedias två artiklar som berör begreppen:

Reklam är skapande och spridande av information som har till syfte att lysa upp och skapa uppmärksamhet runt idéer, varor och tjänster, samt påverka och ändra människors åsikter, värderingar eller handlingar, i första hand konsumtionsbeteende.

Propaganda (av det latinska propagare, ‘fortplanta’, ‘utbreda’), är ett meddelande eller en framställning som är avsedd att föra fram en agenda. Den som sänder budskapet är som regel part i målet. Syftet är inte att informera utan att påverka, och innehållet brister ofta i saklighet, och/eller är avsiktligt ofullständigt eller rentav falskt

Idag, när väljare medborgare som kunder i alla lägen, suddas gränsen mellan reklam och propaganda ut mer än någonsin. Genom att sälja sakfrågor till dig – som just ligger i ditt individuella intresse – har blivit kommerspolitikens vara framför allt. På andra hållet legitimeras ett stort antal specifika värden, baserat i hur du konsumerar. Det är inte så enkelt som att ekologiska varor tar ställning för en bättre miljö. Varan är ett politiskt ställningstagande – för konsumtionssystemet – för alla oss som inte är självförsörjande bönder. Varan är politisk, hur den förmedlas är också politiskt – den legitimerar en varupolitik där medborgare blir kunder. Även om den givetvis också har andra aspekter.

I politiken finns också varor. Under de senaste 20 åren har de tidigare anpassade varupaketen – ideologierna – mer och mer bytts ut mot en meny där olika sakfrågor presenteras, med endast en estetiskt genomgående trend, som varor. Är du egenföretagare – vi driver frågan för just dig. Att dessa frågor – genomarbetade av politiskt eller filosofiskt skolade människor – ofta blir omöjliga att sammanföra i en utvecklingstanke, gör att det i dagens politik inte finns någon utopi – inget idealsamhälle. Politiken har uppnått en McDonalisering där frågorna matas ut i samma form på ett löpande band. Precis som ovan nämnda restaurang så är kundens välbefinnande och hälsa enbart (om ens det) sekundärt till att tjäna pengar – eller väljare.

Ideologin har fått förpassa sig in på universiteten och i små (mer eller mindre) “verklighetsfrånvända” organisationer. Den blir behandlad som snobberi, i likhet med Diktatorn Adam Susan ssom i början av V for Vendetta säger: “Democracy is a luxury we can’t afford”. Det pratas inte om idealsamhällen, grundläggande värderingar eller andra komplicerade men viktiga saker.Vi har inte tid, inte ork, inte råd. Det är lättare att köpa ett Happy Meal till barnen än att få dem att äta fisk och grönsaker (i regel) – men är det bättre för dem i längden? Och håller det mot de vi försöker lära dem, att vara intelligenta, självständiga och sunda?

Ideologin är inte död, vi har en allmänrådande marknadsideologi idag som kallar cyniska antaganden som “det är så det fungerar, jobbar man inte kommer man ingen stans” för realism, och likaså ideologiska ställningstaganden som “sex timmars arbetsdag åt alla” för illusioner.

En annan värd är möjlig – tillsammans kan vi skapa den!

Corporate Social Responsebility: Utsikter från oxymoronernas tidevarv

“Military Intelligence”, “Virtual Reality”, “Living Dead”  – dessa begreppspar har gemensamt det att de kan förstås som oxymoroner. Jag vill hävda att vi lever i ett oxymoronernas tidevarv. En oxymoron är ett begrepp som i sig är en självmotsägelse. “Virtual reality” är ett sådant begrepp, då något som är virtuellt per definition inte är verkligt.

Jag kommer idag skriva om Corporate Social Responsibility (CSR) utifrån perspektivet oxymoron, vad det gäller vinstdrivande företag (en korporation kan teoretiskt sätt göra vad som helst). På Wikipedia finns följane definition av CSR:

CSR policy functions as a built-in, self-regulating mechanism whereby business monitors and ensures its active compliance with the spirit of the law, ethical standards, and international norms. The goal of CSR is to embrace responsibility for the company’s actions and encourage a positive impact through its activities on the environment, consumers, employees, communities, stakeholders and all other members of the public sphere.

Självreglerande system är en idé som är mycket tilltalande, då det innebär att något sköter sig själv och inte behöver påverkas utifrån för att göra sitt jobb. Dock måste alla system, vilka har en yttervärld, ha incitament till att reglera sig, annars finns helt enkelt inte behovet närvarande.

Vinstdrivande företag är en viktig del av dagens samhälle, de har många anställda och förser samhället med varor och tjänster mot att de kan göra ekonomisk vinst på det. Det är verksamhetens grundläggande princip – hur liten del vinsten än må vara av den totala omsättningen. Vad är då incitamenten för CSR?

För mig är det relativt uppenbart att CSR kommer att tillämpas så länge som det smakar mer än det kostar, dvs. om det ökar vinsten, i alla fall i det långa loppet.

Jättebra! Utbrister vissa, då väljer vi bara de företag som beter sig bäst och låter dem konkurrera om oss anställda och kunder, så blir alla glada.

Min fråga är då: Är det verkligen socialt ansvar som företagen tar, eller är det en marknadsstrategi? Det sociala ansvaret sträcker sig inte längre än att det ger vinst, dvs. att socialt ansvar mot sfärer som kunder till företaget inte bryr sig om blir oviktiga och likaså kommer inte ett finger lyftas när gränsen för vad som betalar sig är nådd. Det sociala ansvaret blir alltså en konsekvens av vinstdriften, den blir inte huvudsaken. Måste företaget välja, så ligger det i verksamhetens natur att välja vinst.

Detta ger två problem. 1) Det finns egentligen inga incitament för CSR som sträcker sig utanför ett marknadsföringssyfte, vilket degraderar social (och ekologisk) hållbarhet och utveckling till just marknadsföringskoncept, och 2) Det gör att de som faktiskt använder företagsformen eller entreprenörskapet för att förändra blir materiellt diskriminerade jämfört med de som bara optimerar CSR mot vinst – omvänt premieras de som bara bryr sig till en viss gräns över de som sätter samhället och/eller miljön i första rummet, genom att de kan ta ut större löner. Och få idag skulle väl argumentera för att de största företagen är de som beter sig bäst.

Vissa skulle hävda – men välj de som sätter samhället/miljön först då! Där finns det problemet att det är så lönsamt i sänkta omkostnader att inte ta mer än nödvändiga sociala/ekologiska ansvar att prisskillnaden avskräcker kunderna (och många är materiellt hindrade att välja det), likaså är det mycket svårt att kontrollera att det som företaget presenterar som sina insatser faktiskt stämmer och vad det har för effekter.

CSR är därför en modern oxymoron – tills dess att incitamenten för SR blir större än incitamenten för vinst.

Mervärde: mer värde för vem?

Vissa läsare har undrat över begreppet mervärde och hur jag definierar det. I grund och botten handlar det om produktion från arbete. Som jag tidigare skrivit så är arbete den verksamhet som genererar mervärde. I serien “River Cottage” använder Hugh Fearnley-Whittingstall ofta begreppet “adding value” när han förvandlar sina egenodlade råvaror till olika produkter, för att kunna sälja dem till ett högre pris på någon bondemarknad, och därav få ut pengar emellan. Just detta är mervärde.

I dagens samhälle produceras mycket mervärde, mer än någonsin tidigare i historien – men för vem?

Igår gick senaste avsnittet av dokument inifrån, där ThePhoneHouse sattes under luppen av journalisten visades en bild av ett företag som pressade musten ur sina anställda, men som på grund av ett högt tryck med sökande lätt kunde byta ut dem. De anställda jobbade mer än 40h/vecka på regelbunden basis (trots att det är olagligt) och fick ständiga sms om hur de och andra låg till, vilka ofta urartade i rena kränkningar. Det som var målet var att få ut så mycket mervärde ur de anställda som möjligt. Det är en ganska så enkel ekvation:

producerat mervärde / lön = 1 innebär att det kostar lika mycket att ha personen anställd som den producerar mervärde. Eftersom företagets vinst bygger på att den anställde kostar mindre än vad den producerar är det här ingen vidare grund för att få fortsätta anställningen. Många egenföretagare föreställer sig att de ska kunna ta ut en lön som är lika stor som mervärdet, dock gör konkurrensen att det i regel är den som tar minst betalt som får göra jobbet, vilket innebär att ekvationen mervärde/produktionskostnad ersätter den ovanstående.

Självklart vill ett vinstdrivande företag att siffran ska bli så hög som möjligt, så att det blir så lönsamt som möjligt att ha folk anställda. Att arbeta med provision är ett effektivt system då, eftersom det garanterar att företaget inte behöver betala för personal som inte redan har genererar tillräckligt mervärde för lönen. Att den i andra änden är beroende av lönen för att överleva är inte företagets problem – den som vill ha mer pengar får jobba mer, om det så innebär att bryta arbetstidslagen, som finns där för att folk som arbetar ska ha det bra.

När de politiska debatterna går om att lönerna är för höga för att ungdomar ska komma in på arbetsmarknaden – innebär det att politikerna anser att det inte kan produceras tillräckligt mycket mervärde för att det ska vara motiverande att anställa folk. De skulle sannolikt också hävda att fusk med arbetstid och kränkande sms är en del av ett system där det är för svårt att tjäna pengar.

Kontentan är att väljarna ställs inför ett val – arbetslöshet eller sämre lön och villkor. Är det verkligen värdigt dagens samhälle och dess medborgare? Ska inte alla ha rätt till bra lön och justa villkor? Sist men inte minst – hur säkrar vi det? Vilka åtgärder måste tas mot företagen för att de inte ska sätta fusk i system, eftersom kontrollen är så dålig att det lönar sig (som McDonalds, enl. ett tidigare Dokument Inifrån). Detta förekommer även i offentlig sektor – Lunds kommun har usla villkor för lärare, eftersom det finns så många som vill jobba just här – i Landskrona får de mycket bättre förmåner. Ska inte samhället ha kommit längre än, skolgården där de populära väljer ut bland de andra vilka som får “ynnesten” att samarbeta med dem.Hur gör vi så att det premieras att vara ärlig och juste mot anställda och kollegor?

Utfasad från civilisationen

Den sista hållplatsen på färden genom arbetslöshetens Sverige har blivit omdöpt, Ättestupan heter numera FAS 3. För den som inte är insatt redan, så är FAS 3 den sista av faserna i arbetsmarknadsåtgärder. Den går ut på att den arbetslöse placeras på en arbetsplats, den arbetslöse helt saknar inflytande över vilken. Där ska den arbetslöse sedan arbeta heltid mot ersättningar ibland så låga som dryga 5000kr/månad (bostadsbidrag inte garanterat). Arbetsgivaren får inte ge den arbetslöse arbetsuppgifter som normalt skulle tillfalla en avlönad person, och får 5000kr/månad för att ta ha den arbetslöse på arbetsplatsen.

FAS 3 har uppmärksammats i många artiklar och debattinlägg den senaste tiden. Modernt slaveri är något som allt oftare uppkommer. Nu är jag ingen förespråkare för att stirra sig blind på enskilda personer, utan brukar mer vilja se till mönster och tendenser, och vilket samhällsklimat det vittnar om. Över lag regleras FAS 3 av en multitud av dokument, vilka jag inte har och så länge jag inte sitter i FAS 3 själv eller får forskningspengar för det, inte kommer att ta del av. Istället kommer jag diskutera principen för FAS 3: Vissa är (tydlgen) så omöjliga på arbetsmarknaden att arbetsgivarna måste få betalt för att ens ha dem hos sig. Dessa ges en ersättning för sitt arbete som inte sträcker sig långt över halva fattigdomsgränsen, på c:a 9500kr.

Eftersom staten använder medborgarnas skattemedel för att betala arbetsgivare för att ha arbetslösa hos sig, med arbetsuppgifter de tidigare inte hade behov nog av för att utföra, så måste det faktum att folk arbetar, inte var, hur eller varför, vara det mest centrala. Att sitta med ett papper med ”vänd” skrivet på båda sidorna är alltså fullt acceptabelt i principen. De som inte lyckas skaffa sig ett avlönat arbete, blir inskomst för arbetsgivarna som får  betalt för att ha dem hos sig och antingen a) utföra arbetsuppgifter de inte är beredda att betala för eller b) arbetsuppgifter som de nu kan slippa att betala för.

Under romarrikets dagar satte Hadrianus sina soldater till att bygga en mur mot Skottland, enligt historieforskningen kan en av anledningarna varit att minska risken för uppror pga. sysslolöshet. I det antika Grekland berättades det om Kung Sisyfos, vars straff för att inte ha offrat blev att i all evighet försöka rulla upp en sten för en kulle. Vilken alltid rullade ner igen precis när han var uppe.

I dagens FAS 3 ses samma principer reinkarnerade. Arbetslösa som är del av programmet har flera gånger på senare tid blivit illa behandlade för att de utnyttjat sina demokratiska rättigheter, då de satts i Sysifos-arbete av staten, vilket cementerar arbetslösa som en andra klassens medborgare. Liknelsen med “Service equals Citizenship” från Starship Troopers blir tydlig.

Att hålla de missnöjda och arbetslösa sysselsatta för att inte riskera uppror blir en väldigt slående bild av FAS 3 – en Hadrianusmur mitt i Sverige – inte mellan nord och sydlänningar, utan mellan löntagare och lönlösa medborgare. Att det dessutom öser medborgarnas pengar ner i fickorna på de privata företagen gör det knappast mer demokratifrämjande. En maktförskjutning från demokratiskt till odemokratiskt styrda sfärer sker succesivt, baserat på de rikas missnöje med att demokrati kostar pengar.

Jag frågar mig: vad är ett civiliserat samhälle? En tanke är att det borde innebär rätten att försöka påverka samhället. En annan vore att bara behöva utföra meningsfullt arbete. Varken de styrande myndigeterna, de arbetslösa eller arbetsgivarna uppfattar uppenbarligen FAS 3 som meningsfullt – kanske det är dagst att inse att om vi ska använda arbetskraften i samhället så krävs det riktigt utveckling och mer utbildning.

Hade jag hamnat i FAS 3 hade jag sjukanmält mig dagligen, såhär.

(I\’ve got) Survival Sickness

Klassteori, del I: Bourgeoisie och proletariat hemma och i västerled

Jag tror att det var Slavoj Žižek som skrev att dagens klasskonflikt handlar inte om konflikten mellan proletariat och bourgeoisie, utan om huruvida klass skapar förutsättningar för individen i dagens samhälle. Min ståndpunkt i frågan är att klass är betydelsefullt i dagens samhälle, både på ett nationellt och ett internationellt plan. Att ha kvar en förenklad Marxistisk bild av klass är dock inte den mest relevanta tolkningen idag.

Det samhälle vi lever i övergår mer och mer i ett transnationellt nätverk, vilket baseras på identiteter som upplevs självvalda snarare än fixa roller i en tydlig samhällsstruktur. I detta nätverk omförhandlas hela tiden positioner ang. vem som är den mest framgångsrika etc. baserat på kapital.

Kapital i det här sammanhanget bör inte förstås som enbart reda pengar, utan snarare tillgångar som innehas på individnivå och som kan användas för att förflytta sig inom nätverket. Likaså kan kapital lätt omsättas för att tillförskansa sig mer kapital. Exempel på kapital är givetvis ekonomiskt, men även socialt kapital (t.ex. kontakter eller retorik), kulturellt kapital (t.ex. kunskap om hur “man” för sig i de finare salongerna eller i att skriva och tala ett akademiskt språk) eller intellektuellt kapital (t.ex. utbildning). Listan på mer och mer fragmenterade kapitalformer kan göras lång.

Ett exempel på hur kapital skapar framgång är det faktum att personer som kommer från en akademisk bakgrund (dvs. har minst en förälder som har en akademisk utbildning) har mycket högre sannolikhet att ta del av och lyckas i akademien. I takt med att universitetet har breddats i sin rekrytering har sannolikhetsdifferansen minskat, även om den fortfarande kvarstår. För er som är mer sociologiskt bevandrade har det säkert redan framgått att det är Pierre Bourdieus kapitalbegrepp som jag använder.

Något som blivit högst mossigt i det samtida samhället är dualistiska tolkningar av stratifierade fenomen, t.ex. kön (transgenderism, transvestism etc.), etnicitet (det mångkulturella samhället) och sexualitet (bisexualitet, polyamorösitet, relationsanarkism etc.). Detta synsätt bör rimligen även appliceras på klass.

På många sätt finns det stora skillnader mellan klass och etnicitet i hur de struktureras i samhället, det är en intressant diskussion men något som inte kommer här och nu. Jag kommer trots det jämföra klass med etnicitet, primärt för att skönja ett mer samtida synsätt på klass.

Integrationen mellan olika grupperingar i samhället har ökat när under de senaste 30-40 åren. Fler grupper har börjat läsa på universitet och etniciteter blandas i större utsträckning i samhället. Har detta tagit bort vikten av att förstå etnicitet som stratifierande?

Sannolikt inte, en persons egenskaper tolkas fortfarande implicit utifrån dess utseende, manér etc. Det är en ständig debatt om hur vi ska ta hänsyn till alla olika kulturer så att ingen diskrimineras, vilket verkar vettigt för mig. Det heter inte att vi alla nu har blivit etnicitetslösa genom att det skett någon form av möte på halva vägen. Vissa anser att vissa kulturer har för stor dominans, och ofta kan dessa åsikter härledas till nostalgiska uppfattningar av svunna tider eller demoniserad uppfattningar om andra kulturers natur. Dessa uppfattningar anses också ofta bygga på en bild som byggts upp av media, snarare än personliga erfarenheter eller oberoende forskning.

Fallet klass är annorlunda. Många har hävdat att vi inte längre har klasser som strukturerar samhället. Från mitt perspektiv är det lika rimligt som att etniciteter inte strukturerar samhället. Klasser har blivit mer fragmenterade, precis som det är klumpigt, missvisande och ofta kränkande att reducera etnicitet till bofasta och immigranter (t.ex. svenskar och invandrare) som statiska, oproblematiska kategorier, blir det lika opraktiskt att enbart betrakta klass som över- och arbetarklass idag, framför allt i ett nationellt perspektiv.

Klass bör snarare betraktas som en mängd kapital, vilka förvaltas och omsätts i form av en identitet. När utbytena mellan olika grupper i samhället ökar i en flytande struktur ökar också mängden möjliga identiteter. Det kan vi tacka företeelser som offentliga skolor, integrerade skolklasser, kollektivtrafik och sociala mötesplatser på internet för. Att vissa identiteter är vanligare i vissa socioekonomiska grupperingar torde dock vara ganska så självklart för många. Det finns instegsriter, t.ex. konsumtion av vissa varor eller visa typer av manér som kostar pengar eller som förmedlas i miljöer där mycket pengar florerar. När sociala beteenden och möjligheter konstitueras av kapital, då finns en klass-situation. Den är mycket mer varierad än under 1800-talets industrialism. Samhället är inte klasslöst – det är snarare fyllt av fler klasser än någon gång tidigare.

Religion och ekonomi, del II: Den osynliga handen och dess konsekvenser för demokratin

I The Wealth of Nations skriver Adam Smith följande:

By preferring the support of domestic to that of foreign industry, he intends only his own security; and by directing that industry in such a manner as its produce may be of the greatest value, he intends only his own gain, and he is in this, as in many other cases, led by an invisible hand to promote an end which was no part of his intention. Nor is it always the worse for the society that it was not part of it. By pursuing his own interest he frequently promotes that of the society more effectually than when he really intends to promote it. I have never known much good done by those who affected to trade for the public good. It is an affectation, indeed, not very common among merchants, and very few words need be employed in dissuading them from it.

Flertalet tänkare, bland annat Michel Foucault, har hävdat att den osynliga handen är en rest av religiöst, kristet tänkande hos Smith som visar på en uppfattning om en metafysisk, mystisk ordning. Med metafysisk och mystisk menar jag att dess handlingar är ontologiskt sanna, och befinner sig utanför perceptionen. Den är likaså mystisk i bemärkelsen att den inte går att förstå, förklara eller kontrollera fullt ut. Likaså genomsyrar det alla nivåer i samhället och har en inverkan på direkt individnivå. En företeelse som tillskrivs liknande omständigheter i vardagligt tal är väder. Vi kan göra prognoser för både ekonomi och väder, vi vet att dessa inte kommer falla ut exakt men de som har studerat de förhållanden som tidigare har utfallit kan göra kvalificerade gissningar och antaganden om vad som ska hända i framtiden.

Antaget en enorm utveckling inom bl.a. fysik skulle väder kunna kontrolleras, det betyder att vi som människor skulle kunna bestämma om det skulle regna i Sahara eller om det inte skulle regna i London. Antar vi likaså att styrningen av väder kunde ske på en allmännyttig, global nivå som sammanvägde alla världsmedborgares intressen och gjorde det bästa utifrån dem, skulle jorden få bästa möjliga väderförhållanden. Vissa skulle säga att medborgarnas oinsikt om vad som är bra väder skulle ställa sig i vägen för detta, och skapa naturkatastrofer (t.ex. genom att det skulle regna fel mängder etc). Dock är väl knappast dessa konsekvenser önskvärda och med tillräcklig information om sådana konsekvenser skulle sannolikt inte den stora massan värdlsmedborgare önska den typen av väderförhållanden. De flesta (i väst) idag skulle skriva under på att vädrets makter inte är styrda av Gud, utan av fysikaliska processer.

Ekonomin således presenteras av många av dagens ekonomiska profeter, t.ex. Friedrich Hayek, argumenterar för att ekonomin måste släppas fri. Att om ekonomin kontrolleras så kommer det leda till en baksmälla. Detta tyder på ett antagande att om individernas ekonomiska handlande inte regleras av allmänna intressen så kommer en osynlig hand att administrera de ekonomiska medlen på det bästa möjliga sättet.

För mig är detta lika vansinnigt som att säga att vi inte får kontrollera vädret eftersom vi inte kan göra det. Om vi hade haft möjlighet att kunna kontrollera vädret – vaför skulle vi inte göra det? Det kunde leda till att vi mer säkert kunde definiera var mycket vatten kommer värmas upp och var det kommer kylas av. Kanske kan länder som t.ex. Bangladesh slippa fruktansvärda översvämningar var år. Och ja, detta är antaget att det inte förstör ekosystemet, det är fel sätt att kontrollera det på.

Med ekonomin anser jag att samma sak gäller – men att det är ännu mer rimligt att kontrollera ekonomin. Likaså anser jag att den idag är implicit kontrollerad på en odemokratisk grund. De som har mer kapital än andra har större möjlighet att påverka den, precis som att de som hade mer inflytande inom medeltidens katolska kyrka hade större möjligheter att påverka den (t.ex. de kungarna och drottningarnas sanktionerade skilsmässor).

Antaget att det inte finns en extern intelligens som aktivt administrerar världsalltet så är den osynliga handen inte mer än Maradonas “Gud’s hand”. En minoritet individer som kontrollerar kapitalet (eller bollen) i sin egen riktning, med hänvisande till en mystisk ordning som inte kan kontrolleras. Att anta en mystisk ordning för världsaltet, att vissa saker inte går att kontrollera är att acceptera att vissa blir förfördelade på det området, och således frångå den demokratiska principen att alla har lika rätt.

Sociologen Karl Mannheim påpekade att alla mystiska ordningar blir antidemokratiska, eftersom de uppmanar individen att acceptera sin lott istället för att försöka förändra den. Det gör att vissa inte kommer att använda sitt inflytande och att andra kommer att acceptera att inte ha något inflytande.

Tanken om allas lika rätt till påverkan; demokrati (idag) grundar sig i ett antagande om alla människors lika värde. Om vi antar att det mest grundläggande egenvärdet är lycka, så borde allas lika värde innebära allas lika lycka. Pengar är givetvis inte lycka, men tillgång till pengar ökar individens möjligheter att ta del av lyckoskapande aktiviteter. Således måste, med tanke på alla människors lika värde, alla ha lika rätt till pengar för att ett lika värde ska kunna upprätthållas.

Många kan säkert ha invändningar mot den här teorin, och jag ser fram emot att bemöta de argumenten.

Religion och ekonomi, del I: Budorden

På senare tid har jag läst mycket av Max Weber. Weber är sannolikt mest känd för hur han såg att protestantismens etik var en nödvändig förutsättning för att kapitalismen skulle uppstå. Att göra kopplingar mellan kristendom och nyliberal ekonomi är något som ofta tilltalar mig, och det ena blir lättförstått om det beskrivs i ord av det andra.

Ekonomi som religion innebär i så fall (enl. mig) en tro på penningen eller snarare marknaden, som gudom som genom sin osynliga hand distribuerar materiellt välstånd i den objektivt rätta ordningen, enl. Adam Smith . Myntet kan snarast ses som en oblat, vilket vi ska återkomma till. Ramarna anser jag vara det mest intressanta att börja med. För kristendomen har det varit de tio budorden. De har ställts upp som ramar för hur människan ska leva sitt liv och agera.

Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig.

Att styra marknaden är enligt många ekonomiska profeter och präster en synd, inte minst den liberala ekonomins egen påve Milton Friedman. I sin bok “Kapitalism och frihet” förklarar han också detta. Likaså finns det mer protestantiska ekonomer som hävdat liknande åsikter – i ännu mer radikal form. Framför allt tänker jag här på Fredrich Hayek. I denna video visas från några av hans anhängare hur vi straffas när vi försöker ha andra gudar än marknaden och försöker styra den, likaså straffas Keynes för denna blasfemi.

Du ska inte missbruka Herrens namn.

Detta budord är tätt sammankopplat med det förra. Att missbruka marknaden, genom att försöka reglera den eller ifrågasätta dess distribution, är blasfemi. Vissa skulle hävda att detta inte har med namnet att göra, snarare vill jag hävda att budordet inte hamnar direkt om svordomar och liknande, utan snarare att hävda att något som inte är guds vilja är det, t.ex. kan vissa (inkl. undertecknad) idag tveka på huruvida korstågen faktiskt var förenliga i med kristen moral.

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.

Sabbatsdagen är således den dagen som hänges åt gud. Detta budord är det som är svårast att se hur det har tagit plats i den kapitalistiska kulturen, där nu fritidsintressens och utbildningars värde definieras genom huruvida de går att omsätta i pengar. Jag vill föreslå två tolkningar av denna dag. 1) Arbetsdagen är den nya arbetsdagen och således bör det arbetas var dag. 2) Du bör vila en dag i veckan för att det höjer din totala möjlighet till profit. Spontant upplever jag att arbetet nu har inkorporerats i det heliga, det leder till profit. Därför bör punkt 1 vara den rimliga tolkningen. Tänk på att hålla arbetsdagen helig.

Visa aktning för din far och din mor.

Då inte samhället ser till att dina föräldrar får en dräglig vardag på din ålders höst så är det viktigt att du tar det ansvaret. Om du inte visar aktning för dem, så kommer pensionärer att svälta ihjäl eller exponera att de mår dåligt och påverka människor som inte är relaterade till dem. Det är ett privat, inte ett offentligt, ansvar att gamlingarna har det bra.

Du ska inte dräpa.

Att döda folk leder till en mängd besvärliga konsekvenser, inte minst är det en stor risk för ens tillgångar, investeringar och framtida möjligheter. Mord är lågprofit.

Du ska inte begå äktenskapsbrott.

Detta budord är en kombination av de två förgående. Det är viktigt att veta att människor är försörjda av andra individer – så att deras eventuella fattigdom inte går ut över andra i samhället. Att begå äktenskapsbrott ruckar på den modellen för välfärd och kan innebära att människor plötsligt begär rättvisa i ekonomisk form.

Du ska inte stjäla.

Med tanke på senaste års nedladdningsdebatt måste detta bud tyckas vara det mest uppenbara. Det handlar om att stöld är ett handlande som går runt marknadens principer och uppfylla behov som man inte har tjänat ihop pengarna till, eller fått i allmosa från släkt eller vänner eller it-miljonärer.

Du ska inte vittna falskt mot din medmänniska.

Lögn är problematiskt, det omöjliggör överenskommelser och jag är övertygad om att en inbiten kapitalist, precis som jag, anser att även om inte ärlighet varar längst så bör det göra det. För att relatera till Kants kategoriska imperativ så går det inte att upphöja lögn till allmän lag – eftersom då är lagen en lögn i sig.

Du ska inte ha begär till din medmänniskas hus.

Avundsjuka är problematiskt, då det kan leda till flera andra saker som ovan förkastats. Att acceptera sin lott, i egenskap av att var människa är sin egen lyckas smed, är viktigt för att inte begära att samhället ska ta ansvar för allas välmående. Mången nyliberal har anklagat socialistiska idéer för att grunda sig i avundsjuka på andras framgång. Varför vissa blir mer framgångsrika än andra, och om det finns vissa förutsättningar som ökar sannolikheten för framgång, brukar inte vara en analys som görs. Det brukar hänvisas till “den fria viljan” eller “eget ansvar” eller “ta sig i kragen” i sådana sammanhang.

Du ska inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna,eller något annat som tillhör honom.

Detta är egentligen samma som föregående endast baserat i andra domäner.

Framöver kommer fler paralleller mellan protestantisk kristendom och kapitalism har många gemensamma drag, samt att kapitalismen ständigt rör sig tillbaka mot mot att bli mer och mer teologisk i sin utformning. För den som vill kritisera formuleringarna av budorden föreslår jag att denne uppdaterar wikipedia-artikeln på ämnet.