Arbetets ära

Posted: January 4, 2011 in Dagens samhälle

Arbete är något som i dagens samhälle har karaktären av att var det viktigaste målet i livet. Utöver alla andra mål och ideal så placeras arbetet på en piedestal. Många minns kanske MUFs kampanj Sverige Jobbar! då de inför valet 2010 uppmärksammade sin uppfattning att Allansens politik leder till fler arbeten. Mer minnesvärd var kanske den (av mindre historiskt bildad partifunktionär får vi hoppas) utvalda sloganen “Arbete ger frihet” som kort användes av moderaterna vid valet 2006. Frågan jag då ställer mig är: Varför är arbete så viktigt i dagens samhälle?

* * *

Först måste arbete definieras, så att färre missförstånd uppstår. Arbete är alltså en sysselsättning som leder till ekonomisk inkomst för individen på laglig väg. Denna sysselsättning kan vara både av privat (t.ex. egenföretagande) eller offentlig (t.ex. undersköterska på ett kommunalt äldreboende) art. Syftet med sysselsättningen är likaså (om inte enbart så i alla fall delvis) att bringa ekonomisk inkomst till individen, med vilken den kan betala för sin överlevnad (potentiellt). Alla som lever under andra omständigheter, må det vara miljonärer som räddar världen genom att ge några av sina dollar till fattiga på heltid, hemmafruar som gör oavlönat hushållsarbete 12 timmar om dagen, sjukskrivna, arbetssökande eller studenter som lever på CSN, betraktas alltså här som arbetslösa.

Detta håller dock inte som definitionen för arbetslös. Några grupper måste därför plockas ut ur sammanhanget. De som av förmögenhet inte behöver arbeta för att överleva kan exkluderas, eftersom de kan betraktas som om de redan har arbetat (även om det arbetet var att födas och därmed ärva), likaså bör studenten exkluderas i viss mån, då denne förbereder sig för ett arbete, och CSN kan betraktas som en utjämning av framtida lön, med viken bidraget ska betalas tillbaka genom skatt (och idealt höja samhällets totala skatteintäkt). Givetvis finns dock problematiken här att CSN för många studenter inte räcker till, vilket tvingar dem till extrajobb. I vissa fall är hemmafrun försörjd av en förmögen man, men i andra fall kan hon (även) tillhöra gruppen arbetssökande som inte söker några jobb, utan går på a-kassa, socialbidrag eller andra former av ekonomiskt understöd. Det är den senare som är relevant här, den tidigare bakas in i exemplet mycket förmögen (även om det här finns mycket viktiga och intressanta könsstrukturer som kräver sin kritik).

Antaget att dessa exkluderingar inte enbart är mina personliga (van)föreställningar, utan att de har någon förankring i samhället och människors upplevelser, så finns det en skillnad mellan de två exkluderade och de tre icke-exkluderade grupperna arbetslösa. Kostnader för samhället.

Värdet av arbete tolkar jag därför som likställt med de kostnader för skattebetalarna som försvinner. Sekundärt kommer givetvis saker som en mer meningsfull vardag etc. Men det ekonomiska värdet sätts i första rummet. Därför har det gjorts hårda kampanjer för att få sjukskrivna att börja arbeta, studenter uppmanas att ta extrajobb, hemmafruar uppmanas att arbeta utanför hemmet (vilket iof. är bra, men av helt andra anledningar).

Att då dra in på de offentliga förmånerna blir försök till vad som i gangsterfilmer brukar omnämnas som “proper motivation”. Arbete som ett sätt att uppnå materiella mål måste framstå som mer rationellt, i relation till att försörjas av samhället, vilket blir mer irrationellt.

Då är det viktigt att de materiella och konsumerbara målen blir så centrala som möjligt i samhället. Istället för att sköta dem kollektivt, så måste de placeras hos individen i så stor utsträckning som möjligt. De arbetssökande ska välja jobbcoacher och ta mer ansvar för att de faktiskt kommer ut i arbetslivet, t.ex. överväga om de verkligen inte kan jobba trots att de har ont. Ett annat sätt att komma åt det är att dra in på de offentliga kultur- och samhällsinstitutionerna, vilket minskar möjligheterna till att få en meningsfull vardag med sociala möten etc. utanför en arbetsplats.

* * *

Under tiden som jag författar den här texten så har jag förflyttat mig och på bussen plockat upp ett nummer av dagens Metro. I den står att läsa att många Svenskar går till jobbet, trots att de är sjuka. För individen är detta inte bra, hävdar en intervjuad läkare. Då är man sjuk längre. Det är inte heller bra för samhället, eftersom fler är sjuka. Antaget är att det är värdefullt för samhället att människor är friska. Om däremot pengar är det viktigaste i samhället, så kan det anses samhällsnyttigt att medborgarna artbetar när de är sjuka, eftersom de intäkter som görs av arbetet är högre än kostnaderna för sjukvården, sjukpenningen m.m. Om dessutom kostnaderna mer och mer lastas över på individen, genom valfrihetssystem, så att denne kan välja utifrån sin egen plånbok och sina egna vanor hur mycket dess hälsa är värd. Det viktiga är att den inte kostar andra medborgare ifall den blir sjuk. Ett sådant förslag kom från Centerpartisten Magnus Andersson som en reaktion på Centerpartisten Stefan Hannas vansinniga förslag  om ”tjockisskatt”.

* * *

Men, för att återvända till inläggets huvudfråga, vad är egentligen värdet av arbete? Det ger den arbetande lön – vilken sedan omsätts i diverse produkter så som ska uppfylla individens upplevda behov och de begär och önskningar som den upplever utgör dess identitet. Om dessa resultat var de viktiga för den rådande samhällsordningen att upprätthålla så borde det vara uppfyllandet av dessa behov som var centralt för politiken. Att ge någon sjukpenning eller socialbidrag kanske skulle öka vissa gruppers möjlighet att kunna tillfredsställa dessa behov och begär.

Antaget att alla människor är värda lika mycket värda, så är arbete inte en grund att definiera huruvida vissa har mer rätt än andra till att få sina preferenser tillfredsställda – vilket primärt sker genom pengar. Här kommer vi då till en korsväg, antingen får vi anta att en människas värde inte definieras i uppfyllandet av dennes preferenser eller så får vi anta att den rådande samhällsordningen inte anser att alla människor är lika mycket värda.

Om inte en människors lika värde definierades ekonomiskt, utan enligt någon annan norm, vad skulle det då vara? Inom politiken är principen ”en (myndig) individ – en röst” på sitt sätt ett försök att på en ekonomisk grund definiera allas lika värde på en ekonomisk grund. Ärligt talat så kommer jag inte på något annat sätt att definiera en människas värde i dagens samhälle än genom det medel som denne kan uppfylla sina preferenser.

Mer och mer ekonomiseras, t.ex. kultur, utbildning, fritidsintessen etc. genom att de ”ska stå på egna ben”. Flertalet liberaler propagerar för legalisering av prostitution, vilket leder till att även sex ekonomiseras och blir en vara och en preferens som för vissa blir mer tillgänglig än för andra, baserat på pengar.

När grunden för att värdera omvärlden preciseras i penningen som måttenhet, blir då inte grunden för att värdera människan också ekonomisk? Värdet på den ekonomiska vinsten för Union Carbide Productions ansågs vara högre än kostnaderna för att skada en hel by – både socialt och medicinskt – för generationer framöver. De som tog beslutet på UCP ansåg således att värdet av deras preferenser var större än av innevånarna i Bopals preferenser. Min slutsats är alltså att människors värde definieras ekonomiskt.

En människa som arbetar mycket skapar mer penar åt bolagschefer och aktieägare och kostar mindre för staten – sjuk eller inte. Den är således mer värdefull än den som lever på bidrag. Därför får den större att få sina preferenser tillgodosedda.

***

Arbete är (så) viktigt i dagens samhälle, eftersom det genererar mervärde åt dem som har makten att kvittera ut skillnaden mellan din arbetsförmåga och din lön. Och genom att hävda att din arbetsförmåga är högre och höja dina utgifter för dina preferenser så får de ut en större kvot. Det går nämligen inte att skapa utan arbete, men det är möjligt att preferensuppfyllelse går att skapa att använda arbete som grund för distributionen. Exempelvis alla människors lika värde och därmed rätt till att få sina preferenser tillfredsställda. Arbetets ära är penningen den ger, inte den samhällsnytta arbetet resulterar i.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s