Från och med imorgon bloggar jag på www.sociologerna.se istället.
För en tid sedan såg jag en intervju med komikern Henrik Dorsin, som enligt mig är en av de roligare på den Svenska humorscenen idag. Han jämförde där två framträdanden han var med i, som båda behandlade skämt om homosexualitet, och illustrerade genom det vad som är bra och vad som är dålig humor. Det går att skämta om vad som helst, men inte hur som helst. Musikalsketchen “Det är bögarnas fel” behandlar hur vissa konservativa krafter i samhället skylle orimligheter på homosexuella. Hans andra exempel var en scen ur serien Solsidan, där två av seriens karaktärer misstas för att vara homosexuella och försöker skylla ifrån sig. Det första exemplet är roligt – det andra är det inte. Jag kan inte svara på grundläggande på vad det är som gör ett skämt roligt. Men jag har en idé om varför solsidan inte var det, och likaså varför slavhandeln på Hallands nation i Lund inte var rolig den heller.
I grunden tror jag det handlar om kritik. Humor är ett av de vassaste vapen som världen skådat – se bara på många av de komiker som är stora i Sverige idag. Henrik Schyffert hatar sin medelklassbakgrund och Magnus Betnér hatar allt (och ja, avsaknaden av kvinnliga ståuppare i Sverige är skrämmande, de finns säkert där ute och de måste få komma fram; sannolikt har de massor med vassa ord om samtiden som kommer få oss att vika oss dubbla). Se på det hot som skämt anses vara av alla former av extrema grupper i samhället. Någon klok person sa en gång att “en fanatiker är en person som anser att det finns något som det inte får skämtas om”. Men det måste skiljas på tema och stil. Yttrandefrihet Ja! Alla människor måste få säga vad som helst – men inte hur som hels.
Skämten om slavar på Hallands nation var inte roliga, i alla fall inte för många av de som upplevde det. Varför då? Jo, de saknade en kritisk skärpa mot slaveriets historia. Att göra en sketch om slaveriet och om slavhandel är fullt möjligt, men då måste det kritisera slaveriets historia.
För många kanske det låter långsökt, men jag tänker på Hegels berömda tes om herren och slaven (vilken dessutom inspirerades av slavarnas uppror på Haiti). På wikipeda framställs tesen på följande, något svårgenomträngliga sätt:
Herren producerar begär. Slaven producerar tillfredsställelse. Trots slavens formellt underordnade ställning är slaven dock mer självständig. Herren som ”herre” förutsätter slaven. Slaven är perverterad, en icke-människa. När herren möter slavens blick ser han inte ett annat medvetande. Han ser istället en förtingligad livsform. En livsform som finns till för herren. Herren möter omvärlden/tingen/föreställningar genom slavens förmedling. Slavens kontakt med omvärlden är oförmedlad, renare.
Slaven har ett ointresserat jag som inte tar ställning. Slaven arbetar inte för-sig. Jaget är rent. Slaven reducerar sig till i-sig. Samtidigt riktar sig slavens blick mot ett fullvärdigt medvetande – en herre – som producerar slavens medvetande. Hos Hegel är det därför i slutändan slaven som blir självständig. Den perverterade livsform som möter herrens blick kan inte konstituera ett fullvärdigt (för-sig) självmedvetande åt herren.
Citatet uppvisar en mörk bild av relationen mellan herren och slaven. Slaven innehar den riktigare omvärldsbilden än herren, men saknar förutsättningarna att omsätta den. Den bilden lockar knappast till skratt, lika litet som Josef K.s öde i Kafkas “Processen”.
Men, om vi som Marx skrev, ställer Hegel på huvudet och tar utgång i slaven. Då händer något. Humorn möjliggör att förlöjliga och parodisera den bländade herren. Att exponera dennes brister och tillkortakommanden. Det leder till skratt för det är befriande, att se att världen inte är oföränderlig och den som har makt över någon annan inte är den som vet bäst alltid (nånsin?).
Vi kan skämta om relationen mellan herren och slaven, men vi kan inte skämta om den hur som helst. Att bara konstatera dess vara, att herren är överst. Det vet vi redan. Det saknar skärpa, intelligens och överraskningseffekt. Det saknar den oväntade vändningen och drastiska omvärldsanalys som en skicklig komiker kan leverera. Hallands nation hade säkerligen kunnat göra en rolig sketch om slavhandel, men i den stil som den nu framfördes.
När jag sommaren 2009 besökte Tokyo upptäckte jag till mitt besvär att det inte finns några papperskorgar i stadens tunnelbanor. Jag har i efterhand fått två förklaringar till detta fenomen
- Papperskorgarna togs bort efter saringasattattentatet 1995 för att behållare med gasen i fråga placerades i dem.
- Man tar med sig skräpet hem, för så gör man (vilket inte tar ställning till om det bör vara så).
Den första av dessa två förklaringar är ett typiskt exempel på vad jag vill kalla behållare-innehåll paradoxen (eng. contaner-content paradox. Modellen är som följer: En behållare kan ha ett oönskat innehåll. Eftersom behållaren har möjligheten att innehålla det oönskade innehållet så tas behållaren bort. Problemet med det oönskade innehållet anses nu vara löst.
De flesta uppfattar nog det något icke-konstruktiva och ignoranta i detta antagande. Risken att något motsvarande A inträffar, som ännu inte har B=0 är ganska så stor. Och reagerande (istället för agerande) bygger på att lösa problem efter att de inträffat. Principen förekommer i avsevärt mycket mindre banala sammanhang (nu är inte människors liv banalt, med banalitet syftar jag på övertydligheten i mitt första exempel).
Systemet möjliggör att vissa svälter -> Vissa svälter
Om ingen svälter så är problemet löst.
För de flesta, tror jag, är det ganska uppenbart att problemet inte är löst. Det manifesta problemet är att vissa svälter, självklart är det ett problem. Det latenta problemet är att systemet möjliggör att vissa svälter. Om inte det latenta problemet löses så kan inte heller det manifesta problemet anses vara löst mer än ytterst tillfälligt.
Den s.k. realpolitik eller sakfrågepolitik som råder i samhället grundas i den här typen av resonemang. Politiker diskuterar endast de manifesta variablerna, inte de latenta.
Problemet presenteras ofta som: de arbetslösa – inte att systemet möjliggör arbetslöshet (från meningsfullt arbete), politikerna – inte att systemet möjliggör val av dåliga politiker (t.ex. bättre utbildning skulle kunna lösa det) eller ungdomarna – inte ett system som möjliggör att unga inte känner att arbetsmarknaden eller skolan är meningsfull (samtidens framtidstro är ju mer eller mindre 0).
Jag ställer mig emot dessa manifesta realister och tar ställning (som tidigare) för idealismen. Det är inte behållaren som är problemet – det är ett system som möjliggör att den fylls med oönskade substanser. För vad är egentligen meningen med att förstå hur världen är utan en förståelse för hur den bör vara? Eller som bob hund musicerade det “nu är vi här! nu är vi här! nu är vi här! men var är vi?”
Idag skriver en av Timbro-ekonomen och tillika Svenskt Näringsliv-lobbyisten Li Jansson på SvD att “Sverige behöver införa extrema frizoner i t.ex. Rosengård, Bergsjön och Rinkeby-Tensta”. Detta är bara det senaste i raden av utspel som handlar om att “vi måste skapa nya jobb”. Invandrare är tydligen inte så pass attraktiva på arbetsmarknaden att de kan få vanliga jobb med vanliga villkor, så tolkar jag Janssons utspel. Därför måste vi ha en zon där vi befriar företagen från trycket från lagar, regler och fackförbund. Svenska arbetare har det alltså för bra, med sina avtal.
I en intervju för inte så länge sedan sa den f.d. arbetsmarknadsministern Hans Karlsson att han var emot idén om att “dela på jobben” eftersom det antog att det fanns ett ändligt antal arbeten. I grunden vill jag tro att Karlsson har rätt – men var är dessa nya jobb? Det regeringen har gjort för att skapa “nya” jobb är
1) Rut-avdrag, vilket snarare är en återuppfinning av gamla jobb som innan utan problem kunde utföras själva, men genom att göra den principen mindre lönsam kom de jobben tillbaka. Detta avdrag
2) Fas 3, vilket är ett försök att betala arbetsplatser för att sysselsätta folk med uppgifter de inte är beredda att betala lön och avgifter för (behövs de verkligen då från företagets sida?).
Förslaget om frizoner grundar sig i antagandet att fler företag kommer att etablera sig i om skatten och reglerna är mindre “hindrande” för företag. Att dessa regler och skatter är till för folket finns inte med i analysen. Den gamla devisen om att “Vad som är bra för GM är bra för USA” klingar kvar i denna analys. Likaså att privata företag på något magiskt sätt utför saker bättre än offentliga. Vilket ofta enbart speglas i att kostnaderna minskar eftersom arbetsbördan för de anställda blir tyngre.
Frizoner gör i grunden ett enl. mig demokratiskt fel: Det segregerar samhället och skapar olika villkor beroende på var en människa bor. Således rimmar det väldigt illa med alla människors lika värde och allas lika rätt inför lagen. Jansson tar upp ett exempel på “den kinesiska staden Shenzhen som vuxit från 10000 till 30 miljoner invånare på 30 år till följd av att det har saknats tillväxthämmande regleringar”. Vad är anledningen till det? Jo, för att kunna jobba så tvingas de som saknar egendom att ge upp de ev. rättigheter och beskyddande lagar som funnits i andra områden och flytta till Shenzhen för att kunna försörja sig. Bra för ekonomin? – ja, bra för medborgaren?
Det faktum att företagen tillåts ha en så pass stor makt att stater ändrar sina lagar och regler efter deras önskemål är ett hot mot demokratin. Det sätter den t.o.m. ur spel. Att hota med att flytta eller lägga ner en arbetsplats om en viss lag antas är 1) förbaskat osolidariskt, 2) ett hot och bör dömas i domstol som ett sådant.
Vi kan inte skapa nya jobb genom att trolla med knäna. Vi kan enbart göra det genom att utforska nya områden. Därför behövs mer resurser till forskning och utbildning för att förbättra för människan – inte för vissa som råkar äga mycket kapital. Därför måste vi gå samman globalt och sätta hårt mot hårt så att företagen inte kan fly undan lagar och skatter någon stans. Vill de då inte driva företaget i fråga så finns det säkert någon på kö som vill det. Aktieägarna är färre än arbetarna, och i en sant demokratisk omröstning skulle de senare vinna.
Politikerföraktet i dagens Sverige är i min mening mycket problematiskt. Det senaste uttrycket för det jag upplevt är facebookeventet “Stöd för att läkare ska äga sjukförsäkringen”. Detta event har som idé att sjukförsäkringen är så pass viktig och utsatt att politiker inte längre kan tillåtas hantera den. Det låter ju fint vid en första anblick (och jag vågar tro att många inte gett idén mer än en första anblick innan de klickat på “Jag kommer.”), men vad innebär en ståndpunkt som säger att makten över en offentlig institution ska överföras från folkvalda politiker till en yrkeskår?
Poängen med en politiker i den här kontexten är att den svarar inför folket. En läkare svarar inför sin yrkeskår, som kan frånta den sin läkarlegitimation t.ex. Ytterst svarar dessa givetvis inför lagen, på den punkten är de lika.
Jag brukar ofta hävda att politiker lyssnar för lite på forskare, framför allt samhällsforskare. Det innebär inte att politikern ska ersättas av forskaren. Ofta framkommer motstridiga och mångtydiga forskningsresultat, och olika forskare kan driva radikalt olika linjer – utan att den ena är uppenbart sannare eller mer rätt än den andra. Politikerns uppgift i det läget är då att tolka dessa forskningsresultat utifrån det mandat som denne fått genom ett demokratiskt val – vilken av dessa rön ligger mest i linje med folkets önskningar. Därför är en politikers viktigaste egenskap en tydligt formulerad ideologi, dvs. en verklighetsbeskrivning, en utopi och en metod (Heywood enl. Simon Rosenkvist). Politikern är därför en uttolkare av folkets vilja som har till uppgift att genom vissa metoder använda sig av forskning för att genomdriva dessa önskningar.
Jag är medveten om att många politiker idag inte gör det, men det här handlar om den grundläggande idén med en politiker. Är idén om en (eller flera) uttolkare av folkets vilja dålig? Om alternativet är någon som inte kan ställas till ansvar eller avsättas av folket så skulle jag säga nej.
Anta att läkare skulle få makten över skjukförsäkringen. Om detta skulle leda till dåliga beslut, t.ex. att vissa sjuka inte får sina pengar (som som fallet är idag med sjukförsäkringen) vem kan då ställas till svars? Och hur utses en ny som ska ta ansvar? Att rösta för andra politiker med mer humana idéer om sjukförsäkring är en möjlighet. Då folkhälsoministern inte har något direkt inflytande över försäkringskassan (mycket speciell modell som enbart Sverige har) så möjliggör det att 1) denne inte kan sätta sina vänner på alla poster inom myndigheten, 2) anställda på myndigheten kan motsätta sig ministerns och regeringens beslut utan att direkt riskera jobbet. Enda sättet ministern kan styra myndigheten är genom lagstiftning, vilket ökar riksdagens makt.
Att låta läkare “äga” sjukförsäkringen kan genomföras på två sätt.
1) Att din läkare på vårdcentralen bestämmer om du får sjukpenning – vilket väldigt lätt öppnar upp för korruption. Eftersom sjukvård innebär så pass mycket (som sig bör) sekretess finns det väldigt små möjligheter att kontrollera om ett sedelkuvert måste överlämnas vid läkarbesöket. Likaså kan vissa läkare vägra att göra ett sådant myndihetsutövande och att kontrollera att riktlinjer för myndighetsutövandet upprätthålls kommer kosta enorma summor pengar.
2) Läkare utgör det ytterst ansvariga organet för sjukförsäkringens utformning. Det i sin tur öppnar upp för att beslut tas för att gynna läkarkåren, snarare än patienterna, eftersom patienterna inte kan bestämma vem som sitter där (om vi inte ska ha en separat folkomröstning för sjukförsäkringsstyrelsen).
Poängen med ett fungerande myndighetsutövande är att dess makt ytterst utgår från folket. Därför måste de som tar det yttersta ansvaret kunna avsättas av folket. Om läkare – som inte är folkvalda – skulle bestämma över sjukförsäkringen skulle det leda till Medicine Dictator.
Självklart bör läkares professionella uppfattningar om människors hälsotillstånd få ökat inflytande – men att ta bort det demokratiska filtret är en kortsiktig lösning som enbart vittnar om en analys som utgår ifrån hur saker är, istället för hur saker bör vara.
Bildningstraditionen starkare än traditionella sociala strukturer?
Posted: March 16, 2011 in Dagens samhälle, Kultursociologi, Samhällsteori
I dagens Sydsvenska dagbladen kan rubriken “Yrkesprogrammen rasar i popularitet” läsas. Kortfattat behandlar den hur yrkesinriktade gymnasieprogram förlorar i popularitet (i Malmö från 47% till 34%) och den bakomliggande faktorn tros vara att yrkesprogrammen inte längre “automatiskt” leder till högskolebehörighet.
Det som syns här är ett resultat av mångårig socialdemokratisk politik – att försöka skapa social rättvisa. Jag vill inte på något sätt hävda att den politik som förts inte förtjänar sin kritik – inte minst kan fördelningen av studieplatser mellan olika utbildningar kritiseras. Med det tyder på något – en förändring i klassmönster.
Den teori som verkat rådande bland många olika politiker på både höger och vänsterflanken har varit att de som läser yrkesinriktade gymnasieprogram framför allt är intresserade av att gå direkt ut i arbetslivet och inte att gå vidare till högre utbildningsformer. Från högern har ofta ett klass- och etnicitetsförakt, illa dolt som någon sorts curlingföräldersk ambition, tagit form i en analys som förstår yrkeseleverna som “ointresserade” eller “innehavare av andra kompetenser” vilket gör teoretiska kurser som historia eller matematik “opassande” för dem. Från vänstern har just ambitionen att få yrkeseleverna intresserade av teoretiska ämnen och ett fokus på att bildning är centralt för en välfungerande demokrati varit centralt, och att med Björklunds reform så skulle en större spricka mellan teoretisk- och yrkesutbildning få en konsekvens att yrkesutbildade skulle bli sämre på att ta till vara på sina demokratiska rättigheter (vilket iof. är en helt riktig analys i sig – den saknade dock viss information).
Den vision som förekommer i vänsterns analys är iof. framtiden med den rådande politiken – men det antagande som båda sidor argumenterade utifrån var att gruppen teoretiker och “praktiker” skulle vara statiska. 10% av förstaårsgymnasieeleverna har i Malmö valt att bryta med det. Det visar på att det bildningsideal som årtionden av socialdemokratisk politik har inneburit har satt ett spår – att när man väl måste välja, så är möjligheten till en högre utbildning viktigare än att gå direkt ut i arbetslivet för c:a 25% av de grupper som tidigare valde yrkesutbildningar.
Det visar att människor kan förändras, givet rätt förutsättningar. Och den reform som det här grundar sig i är inte grunden för sådana förutsättningar. Att bryta gränsen mellan arbetare och akademiker har gett frukt – i en tid där unga människor tvingats till val mellan dessa grupper. Det finns mycket kvar att utforska i den här frågan, men den socialdemokratiska bildningstraditionen har lyckats få en inverkan på månghundraåriga klass-strukturer. Om det påvisar en sak så är det att en annan värld är möjlig. Alliansens politik är dock inte en väg dit.
På senare tid har jag upptäckt att många inte verkar vara på det klara – antingen på åsiktsplanet eller på ett mer praktiskt plan – om gränsen mellan privat och offentligt. I det informationssamhälle vi lever hävdar många att “allt är offentligt” – frågan är dock inte om det stämmer, utan om det bör vara så. Således ska det här ses som ett normativt inlägg. Det argumenterar för att det finne en nyttig uppdelning mellan privat och offentligt, och att det finns förluster med en helt offentlig, eller helt privat, värld.
I grunden ser jag uppdelningen såhär:
- Offentligt är det alla ser och alla har rätt att ta del av. Det som anses ha en direkt påverkan på människors (som grupp) liv är del av det offentliga, likaså det som händer i de offentliga rummen – t.ex. på torget eller i Facebookloggen. Detta utgörs dels av det civila samhället, dels den internationella infrastrukturen, t.ex. internet och internationellt vatten.
- Privat är det som är avskilt från det offentliga – ett annat rum. Det privata skyddas av dels integritet, dels att vissa platser definieras som privata. Dessa platser kan vara både fysiska, t.ex. ett hem, och digitala, t.ex. en skype-konversation.
Den privata och den offentliga personen är således väsensskild. För att ta ett exempel så har det hänt att fotbollshuliganer, s.k. Firmor, hotat domare, spelare m.fl. för att de inte spelat eller dömt “bra” nog. Det här är ett brott mot gränsen mellan offentligt och privat, vilket gör det skrämmande på ett speciellt sätt. Att en fotbollsdomare får sin bil sönderslagen eller sitt barn påhälsat i skolan av en huligan från en missnöjd firma visar på att “vi ställer dig personligen, inte enbart professionellt, ansvarig för att våra önskningar inte uppfylls”. Jag vill hävda att ett brott mot den gränsen, mellan privat och offentligt, upplevs som obehagligt. Det är en naturlig anledning till att läkare och socialarbetare har skyddade hemnummer, men inte bagare eller lastbilschaifförer – den ökade risken för brott mot gränsen offentligt och privat.
Vad gäller politiker, kändisar etc. så är det även där relevant att diskutera den här gränsen. Paparazzipressen har länge tryckt hårt på att göra hela den kända personens liv till offentlighet. De pengar som kan slås av folks nyfikenhet har respekterats högre än kändisarnas privata sfär. Därav börjar t.ex. politikers förehavanden som privatpersoner behandlas som om de var utförda av den offentliga personen. Att Carl Bildt i sitt arbetsliv ev. var inblandad i brott i Darfur är en del av den offentliga yrkespersonen Carl Bildt. Att han går till affären och köper kaffe en söndagsmorgon och verkar bakfull (rent hypotetiskt) har med hans privata person att göra. Den har folk över lag inte med att göra – faktiskt. Dessa bör betraktas som två separata individer.
Varför, kan man fråga sig. Särskilt idag när föreläsare mailar kl. 21 på en lördagväll och Göran Hägglund twittrar om vad han äter. Jo, därför att människor, tror jag, behöver ett utrymme där det finns möjlighet att göra fel och göra misstag – utan att dessa ska kopplas till deras professionella kompetenser. Likaså omvänt måste det finnas en plats där det går att distansera sig från det professionella. Alla vet nog att en person som börjat göra misstag ofta fortsätter göra det – eftersom det inte finns en möjlighet att bearbeta stressen från det första misstaget. Det är det som händer när människor inte får en paus från sitt privata – eller sitt professionella jag. Men det är klart, om alla tar med sig jobbet hem och suddar ut gränsen mellan privat och offentligt, så kan ju all tid bli arbetstid – och det är bättre för arbetsgivaren. Nya potentiella anställda finns ju på kö.
Igår twittrade Sveriges utrikesminister Carl Bildt följande
“The Nordic world has its discreet charm. No earthquakes. No tsunamis.” [länk]
Bildt – gammelmoderat, oljemagnat, riskkapitalist och utrikesminister – har på den senaste tiden påvisat en viss tappad skärpa vad gäller utrikespolitiken. Det gäller dels oförmågan att ta ställning för demokrati i Nordafrika och Mellanöstern, dels att han anses vara en “arrogant adelsman” bland andra utrikesministrar som framkommit genom WikiLeaks.
Den fråga jag ställer mig är varför folk tycker att Bildt egentligen är bra – vad är Carl Bildts diskreta charm? Jag vill understryka att jag inte intresserar mig för privatpersonen Carl Bildt, utan den offentliga personen – politikern och affärsmannen.
Carl Bildt har i grunden ganska dåliga förutsättningar för att bli en populär politiker i Sverige. Han är en traditionellt högerpolitiker, med blått blod i ådrorna och miljoner på banken, så långt ifrån folklig man kan komma alltså.
Det utspelande han gjorde som 17-årig elevrådsordförande, då han själv axlade rollen som lärare under lärarstrejken, ger en tydlig bakgrund till revykaraktären “Punkrockare Trindeman Lindeman”s (spelad av Hasse Alfredsson) fråga “Du va ordningsman i skolan va?”
Att han sedan skoldagarna har varit en “vän av ordning” verkar visserligen vara sant. Det ironiska i att han gick med i (nuvuarande) MUF 1968 visar inte minst på det. Men vad är det egentligen som gör att Carl Bildt sitter kvar? I de flesta länder skulle en utrikesminister avgått efter det som framkommit. Men inte Bildt. Han tuffar på – inte märkbart berörd av dessa petitesser. Jag kommer inte helt osökt att tänka på socialdemokraten Jan O. Karlssons uttalanden i riksdagen, t.ex. “Kan vi inte lägga ner de här bögfrågorna nu”. Det har ju t.o.m. visat sig att Bildt inte ens behagar va på jobbet så ofta som det anbefaller sig. Han flyger runt bland världens ledare, lägger till adelsmaneret och bloggar lite om det.
Varför får då inte Bildt mer kritik? Varför kritiseras han inte från de egna leden över huvud taget? Är det så att han betraktas som en så pass betydande stöttepelare för Reinfeldt-Borg-Schlingman att man inte vågar vara utan honom?
Min teori är att Carl Bildt för länge sedan slutade vara en politisk person i Sverige. Lite som kungen har han övergått till att vara en grund till vardagliga skämt, där han inkarnerar en klassisk bild av ledaren som världsfrånvänd, överbetald och narcissistisk. Att den funktion som Bildt fyller för svenska folket är en karikatyr av maket, som gör det lite lättare att genomhärda utförsäkring och fas 3. Bildts politiska karriär kan sammanfattas i Karl Marx klassiska devis
Hegel remarks somewhere that all great world-historic facts and personages appear, so to speak, twice. He forgot to add: the first time as tragedy, the second time as farce. [länk]
Är det kanske det som är Carl Bildts diskreta charm – och kanske detsamma med kungahuset, Bert Carlsson och andra konservativa gubbigheter som härjar i nejderna. Jag vill då citera Ralph Steadman
The Joke’s Over [länk]
Kanske är det dags att lägga spektaklet bakom oss, slå oss fria från 3D-glasögonen och auto-tuningen och försöka se vad som egentligen är sakernas tillstånd. Att estetisera politiken är trots allt grunden för fascism.
Dagens politiska klimat är ideologiskt urvattnat, för att inte säga ignorant. Ideologi är en uppsättning ideal, och en ideolog är således en idealist. Realismen är idealismens antites. När politiker använder begreppet “realpolitik” handlar det om politik som utgår ifrån “hur det är”. “Det låter väl bra och vettigt?” skulle många spontant säga. Det här inlägget går i motsatt riktning.
Dagens svenska arbetsmarknad har stora problem. Å ena sidan menar regeringen att för många är/var sjukskrivna som egentligen kan arbeta, å andra sidan finns det för få jobb för att hålla de som redan är arbetsföra i sysselsättning. Realpolitiken utgår här ifrån “hur det är”.
1. Det finns för många som går på sjukpenning – realisten gör här analysen att det är för många som går på sjukpenning, således höjer vi kraven på vad som berättigar sjukpenningen – problemet är löst.
Idealisten däremot vänder på argumentationen. Denne frågar sig “i den bästa av världar, vilka människor skulle få sjukpenning?”, utefter detta skapas en definition t.ex. “en person som mår så pass dåligt av arbete att det mervärde som den får av det inte kompenserar för det lidande arbetet åsamkar”. Detta problem bemöts då dels från två håll när det implementeras i politiken. a) Definitionen ovan måste operationaliseras för att ta reda på vilka som faller in under den och säkerställa att de också får sjukpenning, för att arbeta mot “den bästa av världar” som är idealpolitikens mål. b) förhoppningen är ju att “i den bästa av världar” så mår ingen så dåligt att den faller in under definitionen (ganska självklart), alltså måste människors fysiska och mentala hälsa stärkas så att alla mår bra.
2. Det finns för få jobb för de som kan arbeta – realisten gör här analysen att om fler jobb skapas så kan fler arbeta. En tänkbar lösning är att a) sänka lönekostnaderna, eftersom det då blir billigare att anställa, och b) se till att de som inte får ett lönearbete ändå producerar mervärde då de får bidrag, eftersom det då enbart finns positiva konsekvenser att skaffa ett lönearbete. Vad mervärdet i sig innebär – och vem det är mervärde för spelar ingen roll.
Idealisten vänder även på den här analysen, om fler jobb ska skapas – var i samhället kan de göra nytta? Finns det uppgifter som ingen utför men som borde utföras i “den bästa av världar”? Detta går emot realistens reformer, då om arbetsuppgifter måste utföras så förtjänar de också lön. Grunden för analysen är att jobb ska producera mervärde för samhället i stort. Vissa arbeten kan då anses överflödiga, t.ex. att vissa inte städar sitt hus själva, trots att de är fullt kapabla till det. Det mervärde som produceras – den rena bostaden – hade blivit ren ändå, och arbetet som städhjälp genererar inget mervärde i sig. Således hade den arbetskraften kunnat användas någon annan stans – t.ex. genom att städa hos någon som inte är kapabel (t.ex. gammal eller handikappad). Att skapa nya jobb måste innebära att viss mervärdesproduktion har kunnat förenklas och därför kan vi göra andra saker som ökar den totala mängden mervärde i samhället, och som ligger i linje med “den bästa av världar”.
Realismen löser således symptomen – inte sjukdomen. Och andra sypmtom uppkommer som biverkningar (t.ex. större inkomst- och livslängdskyftor). Idealismen utgår ifrån vad man vill uppnå – inte hur det är – det är det andra steget i en bra reform. Vet men inte var man ska, vet man inte heller var man ska börja. Mer formaliserat:
1. Vad vill vi uppnå? (tanke)
2. Hur ser det ut just nu på det området? (observation)
3. Hur realiserar vi tanken? (handling)
Idealist – javisst!
Nu, drygt 10 år efter att sexköpslagen trädde i kraft – vilken illegaliserade köp, men inte försäljning, av sexuella tjänster – blossar med jämna mellanrum debatten om prostitutionens legalisering upp.
Förespråkarna brukar förfäkta ‘människans rätt att bestämma över sin egen kropp’ medan motståndarna pekar dels på det historiska faktumet att prostitution huvudsakligen utförts av kvinnor från en problemfylld bakgrund och ‘myten om den lyckliga horan’.
Ingen av dessa utgångspunkter berör dock den grundläggande frågan: vad innebär det att reducera sex till en vara? (vilket köpta tjänster kan betraktas som), och följdfrågan: är det ett budskap som går i linje med ett rättvist och demokratiskt samhälle som värnar om alla människors lika värde?
En vara, vilken som helst, är en enhet som kan tillskrivas ett värde. Utifrån detta antagande kan varan köpas och säljas på en marknad till högstbjudande köpare, alternativt från lägstbjudande säljare. Detta gäller allt från stolar till arbete.
När sex reduceras till en vara, blir dess mest relevanta karaktär dess bytesvärde. Detta består dels av bruksvärde, dvs. nyttan som varan fyller för köparen, och varuestetik, det värde som varan ‘verkar ha’ innan den konsumeras. Ett ting som inte är en vara kan fortfarande ha ett bruksväde utan att ha en varuestetik (alt. estetiken av värdelös). Att betrakta sex som en vara gör alltså att den reduceras till ett bruksväde – kundens sexuella tillfredsställelse – och en varuestetik – den tillfredsställelse som kunden ‘ska förvänta sig’.
Det budskap som då förmedlas till omvärlden är att sex först och främst är en vara. Detta kan jämföras med t.ex. bröd. Om ett bröd köpes i butiken för 20:- eller bakas hemma av produkter som personen själv odlat så kommer det ha (idealt sett) samma bruksvärde. Bytesvädet hos det köpa brödet baserar sig på att bruksvärdet är det samma som hos det hembakade och att det sparar tid och ansträngning för köparen. För den som äter brödet (och blir mätt) blir alltså det samma om brödet är hembakat eller köpt i butik – jag vill dra detta så långt som att konsumenten förstår bröden som två varianter av samma vara, som kan utbytas mot varandra utan radikal förändring i den tilltänkta funktionen.
Översatt till sex, så blir det inte så att sex med en eller flera prostituerade förstås som något radikalt annorlunda än sex med en eller flera kärlekspartners. Legalisering av prostitution banar därför vägen för att lika lätt säga “jag går ut och köper ett bröd för det är lättare/godare/enklare/etc. än att äta det du bakar” som att säga “jag går ut och köper ett samlag för det är lättare/bättre/enklare/etc. än att ätt ha sex med dig”. Det budskap som då förmedlas till samhället är att sex handlar om individens tillfredsställelse inte om en kollektiv handling där flera individer njuter i samklang. Även om den prostituerade kanske njuter (kanske inte) så spelar det i grunden ingen roll för den generella sexköparen.
För mig är det inte en del av ett civiliserat eller rättvist samhälle, i ett sådant kan människor och deras behov och önskningar värderas högre än de pengar som de kan omsättas i. Sex handlar inte bara om att själv bli tillfredsställd, utan det handlar om omtanke och intim solidaritet. Prostitution ger bilden av att sex bygger på att vissa människors sexuella behov är mer värdefulla än andras, baserat på deras ekonomiska status. För mig rimmar det illa med alla människors lika värde.
Detta förtar inte heller de andra relevanta argument mot prostitution som finns, t.ex. att det framför allt slår mot utsatta kvinnor, att det (legalt eller illegalt) ofta får inblandning av (andra) kriminella element, eller att försök till att städa prostitutionen och säkra miljöerna i Danmark endast lett till att sexköparna slutat gå till bordellerna och vänt sig till gatuprostituerade istället (eftersom en säker miljö inte kan vara tillräckligt anonym).
Värdera er omgivning högt! Låt människors handlingar och resultaten av dem vara mer än varor. För det är de (förhoppningsvis) värda.
makt och pengar 
![[länk]](http://1.bp.blogspot.com/-oDus360WW_s/TX3uicaoYdI/AAAAAAAAAFs/swAFLSsKPFA/s1600/calle1.png){kind=link}
